När föräldrar väljer en plastflaska till sitt barn tittar de ofta efter glas- och gaffelsymbolen och uppgifter om att produkten uppfyller EU-kraven. En sådan märkning kan skapa en känsla av att produkten har kontrollerats och kommer att vara säker under alla omständigheter.

I själva verket betyder glas- och gaffelsymbolen att produkten är avsedd att komma i kontakt med livsmedel. Överensstämmelse med EU-kraven innebär att produkten ska uppfylla fastställda krav på materialsammansättning och migration av ämnen under de avsedda användningsförhållandena.

Det är en viktig grund för säkerheten. Men det garanterar inte att materialet behåller sina ursprungliga egenskaper under alla förhållanden och under obegränsad tid.

Hur testas plast?

Plastmaterial som kommer i kontakt med livsmedel regleras genom förordning (EU) nr 10/2011. Vid provningen mäts hur stor mängd ämnen som kan överföras från materialet till livsmedel eller till en särskild vätska som efterliknar livsmedlet.

Testförhållandena väljs utifrån vilka drycker, temperaturer och kontakttider produkten är avsedd för. För produkter avsedda för upprepad användning föreskrivs även upprepade migrationsprovningar.

Standardiserade tester gör det möjligt att bedöma om produkten uppfyller de fastställda kraven. De kan däremot inte bokstavligen återskapa flaskans hela livslängd: flera månaders daglig användning, återkommande diskning och sterilisering, fall, repor, solljus och kombinationen av alla dessa faktorer.

Vad händer med plasten vid daglig användning?

I vardagen utsätts flaskan samtidigt för temperaturväxlingar, ultraviolett strålning, rengöringsmedel och mekaniskt slitage.

I en stängd bil som står i direkt solljus kan temperaturen stiga kraftigt. Värme påskyndar åldrandet hos vissa plaster och kan öka migrationen av enskilda ämnen. Långvarig exponering för solljus kan också gradvis förändra polymerens struktur. Regelbunden rengöring med flaskborste eller i diskmaskin, fall och tuggande på den mjuka pipen kan orsaka repor och andra skador.

Med tiden blir ytan mindre slät och svårare att rengöra ordentligt. Materialet befinner sig då inte längre i samma skick som när produkten köptes och genomgick de ursprungliga testerna.

EU erkänner att plastprodukter för upprepad användning slits

Ändringar i EU-lagstiftningen som började tillämpas 2025 tar uttryckligen hänsyn till att plast avsedd för upprepad användning kan försämras och att migrationen av dess beståndsdelar kan öka.

Tillverkarna ska informera användarna om:

• hur slitaget på produkten kan bromsas;
• vilka synliga förändringar som tyder på att materialets skick har försämrats;
• vid vilka skador eller användningssätt produkten inte längre är lämplig för kontakt med livsmedel.

Tecken på att materialets skick har försämrats kan vara sprickor, krackeleringar, delaminering, deformation och bestående färgförändringar. I praktiken begränsar sig tillverkarnas instruktioner dock ofta till en allmän rekommendation om att sluta använda produkten vid de första tecknen på skada eller försvagning av materialet. För själva plastflaskan anges vanligtvis ingen bestämd tidpunkt för utbyte, och konsumenten får inte alltid tydliga kriterier för när slitaget har blivit kritiskt.

Vad är NIAS?

Vid tillverkning, användning och åldrande av plast kan NIAS – icke avsiktligt tillsatta ämnen – förekomma eller bildas. Det kan handla om föroreningar, kemiska reaktionsprodukter och nedbrytningsprodukter från materialet.

EU-lagstiftningen kräver att riskerna med NIAS bedöms. Det är dock svårt att identifiera och toxikologiskt utvärdera alla tänkbara föreningar, särskilt när materialet samtidigt utsätts för värme, solljus, rengöringsmedel och mekaniskt slitage. Europeiska experter framhåller behovet av att ägna större uppmärksamhet åt färdiga produkter, komplexa ämnesblandningar, NIAS och möjlig exponering för särskilt sårbara grupper, däribland barn.

Och hur är det med mikro- och nanoplast?

Migrationsprovningar utvärderar i första hand överföringen av kemiska ämnen från materialet. Modern forskning visar dock att vissa plastprodukter även kan avge mikro- och nanoplastpartiklar vid uppvärmning, skakning, diskning och upprepad användning.

Mängden partiklar beror på typen av plast, temperaturen, produktens skick och hur den används. Samtidigt har säkra exponeringsnivåer för mikro- och nanoplast ännu inte fastställts.

Vad innebär överensstämmelse med EU-kraven i praktiken?

Överensstämmelse med EU-kraven innebär att en ny produkt ska uppfylla de fastställda kraven under de avsedda användningsförhållandena. Det garanterar däremot inte att materialet efter flera månaders uppvärmning, sterilisering, diskning, fall och repor fortfarande befinner sig i samma skick som när produkten testades.

Här finns fortfarande många gråzoner:

• för själva plastflaskan anges ofta ingen bestämd tidpunkt för utbyte;
• tillverkarna förklarar inte alltid vad som ska betraktas som kritiskt slitage;
• mikroskopiska skador och förändringar i plastens struktur kan vara osynliga för blotta ögat;
• grumling eller färgförändringar innebär inte alltid en risk, men frånvaron av synliga förändringar bekräftar inte heller att materialets egenskaper är helt oförändrade;
• utan laboratorieanalys går det inte att fastställa om migrationen av ämnen från en sliten flaska fortfarande håller sig inom de fastställda gränsvärdena.

I praktiken förväntas föräldrar själva bedöma materialets skick utan särskilda kunskaper, utrustning eller universella kriterier. En vanlig konsument kan upptäcka en tydlig spricka eller deformation, men kan inte avgöra när det samlade slitaget har börjat påverka migrationen av ämnen eller frisättningen av mikro- och nanoplastpartiklar.

En flaska kan fortfarande se användbar ut trots att materialets skick redan skiljer sig avsevärt från det nya material som genomgick testerna.

Hur kan kontakten mellan barnets mat och plast minskas?

Det mest direkta sättet att undvika denna osäkerhet är att välja en flaska där samtliga delar som kommer i kontakt med mjölk, modersmjölksersättning eller andra drycker är tillverkade av alternativa material.

En flaskkropp av högkvalitativt rostfritt stål eller glas är inte en källa till mikro- och nanoplast. För flexibla delar kan livsmedelsgodkänd silikon eller silikon av medicinsk kvalitet som har testats enligt LFGB-kraven och BfR:s rekommendation XV användas.

Det är samtidigt viktigt att bedöma hela produkten. Även på en flaska av glas eller rostfritt stål kan locket, gängorna, ventilen, sugröret eller andra invändiga komponenter vara tillverkade av plast och komma i direkt kontakt med drycken.

Överensstämmelse med EU-kraven är ett viktigt grundläggande kriterium, men det undanröjer inte osäkerheten kring plastens gradvisa slitage. En vanlig konsument kan inte se alla förändringar i materialet eller själv kontrollera om flaskan efter flera månaders användning fortfarande uppvisar samma egenskaper som när den var ny.

En helt plastfri konstruktion minskar en betydande del av denna osäkerhet: föräldrar behöver inte försöka upptäcka osynligt kritiskt slitage på plasten eller undra om materialet fortfarande har kvar sina ursprungliga egenskaper.

Källor som använts i artikeln:

• European Commission: Legislation on food contact materials
• EUR-Lex: Commission Regulation (EU) No 10/2011 on plastic materials and articles intended to come into contact with food
• EUR-Lex: Commission Regulation (EU) 2025/351
• European Commission: Evaluation of EU rules on food contact materials
• Nature Food (2020): Microplastic release from the degradation of polypropylene feeding bottles during infant formula preparation